Språkhistoriens gravitationsvågor

Ett ungt forskargeni lade fram en banbrytande teori som först kom att bevisas och accepteras ett halvsekel senare.

Laryngalteorin formulerades för 140 år sedan av Ferdinand de Saussure. I dagens indoeuropeiska språkforskning är teorin vida spridd och allmänt accepterad, men så har det inte alltid varit.  Följ med vår doktorand Simon Karlin Björk på en liten forskningshistorisk resa.

Simon vid Rotbrunnastenen U 1165. Foto: Marco Bianchi (CC BY)

I och med förra årets Nobelpris i fysik har många kommit att få höra om begreppet gravitationsvågor. Dessa vågor, vilkas existens Albert Einstein föreslog redan 1916, kunde till följd av pristagarnas arbete bevisas genom en observation 2015, nästan 100 år senare. Detta exempel på hur en briljant forskare kommer med förutsägelser som inte kan bevisas förrän långt senare kan kanske få en klocka att ringa hos den språkhistoriskt intresserade. Inom den jämförande indoeuropeiska språkforskningen finner man nämligen ett exempel på hur just ett ungt forskargeni lade fram en banbrytande teori som först kom att bevisas och accepteras ett halvsekel senare.

Genom detta gemensamma ursprung är svenskan också besläktad med såväl iriska som italienska, slaviska språk och språk så avlägsna att man finner dem i Indien och Iran.

Den jämförande indoeuropeiska språkforskningen föddes i slutet av 1700-talet när man insåg släktskapet mellan språken latin, grekiska och sanskrit (ett gammalt indiskt språk) och kom till slutsatsen att dessa måste ha ett gemensamt moderspråk, ett språk som numera kallas ur-indoeuropeiska eller proto-indoeuropeiska. Idag vet vi mycket mer om vilka språk som hör till denna språkfamilj med det gemensamma urspråket. Vårt eget språk, svenska, hör hit och ingår i vad som kallas den germanska språkgrenen, vilken även innehåller bl.a. engelska, tyska, isländska och danska. Genom detta gemensamma ursprung är svenskan också besläktad med såväl iriska som italienska, slaviska språk och språk så avlägsna att man finner dem i Indien och Iran. En av forskningsfältets huvudsakliga uppgifter har varit att rekonstruera det gemensamma urspråket som sannolikt talades för omkring 5000 år sedan (var det talades är fortfarande en omdebatterad fråga). Genom att jämföra de olika dotterspråken har man idag bildat sig en utvecklad, om än inte komplett, bild av det ur-indoeuropeiska språksystemet.

Ett ungt forskargeni lade fram en banbrytande teori som först kom att bevisas och accepteras ett halvsekel senare.

Den ovan nämnda berättelsen handlar om språkforskargeniet Ferdinand de Saussure (1857-1913) som för många inom lingvistiken är en kändis av helt andra orsaker än dem jag tänker ta upp här. År 1877, när Saussure var 19 eller 20 år gammal, kom han att utveckla en teori rörande rekonstruktionen av det indoeuropeiska urspråket som skulle få stor betydelse för fältet, även om den inte fick acceptans av de flesta forskare förrän efter hans död. Genom att studera verbsystemet i språket sanskrit fann han korrelationer och skillnader mellan två böjningsklasser som ledde honom till insikter om ett fenomen som existerat i urspråket, men som endast lämnat indirekta spår i dotterspråken. De olika böjnings­klasserna kan vi kalla –na-verb och –nā-verb (strecket över ā markerar lång vokal) eftersom presensformerna av dessa verb bildas genom att affixen –na– eller –nā– infogas efter verbens rotvokal och före personändelsen. I presens får man alltså verbformer av typen yunakti med betydelsen ’sällar sig’ och punāti med betydelsen ’renar’. Ändelsen –ti markerar tredje person singular. I yunakti kan man se ett element -k- före ändelsen. Ljudet tillhör ordets rot, men något liknande går inte att se i verbformen punāti. Saussure insåg dock att vokallängden i –nā-verbens affix  motsvarade det element man ser hos –na-verben och att den långa vokalen hade uppstått som ersättning för ett ljud som hade fallit bort mellan tempusaffixet och personändelsen. Genom dessa och liknande iakttagelser kunde Saussure postulera en teori om att urspråket hade innehållit två konsonantljud som försvunnit eller vokaliserats i dotterspråken och som endast kunde spåras genom det sätt på vilket de färgat av sig på sin språkliga omgivning.

Genombrottet kom år 1927 […], femtio år efter att Saussure ursprungligen formulerade sin teori. Idag är den s.k. laryngalteorin en essentiell del av jämförande indo­europeisk språkforskning.

Saussures teori möttes huvudsakligen med skepsis av övriga forskare och endast ett fåtal blev anhängare av teorin. Dessa fortsatte dock arbetet och antalet ljud expanderades från två till tre. Dessa kom att få beteckningen laryngaler. Som jämförelse kan nämnas att vårt h-ljud är en laryngal (betecknat så efter den plats i munhålan där det produceras). Genombrottet kom år 1927 när man i det nyligen dechiffrerade språket hettitiska fann ett laryngalt ljud på många av de platser där man enligt Saussures hade väntat sig dem, femtio år efter att han ursprungligen formulerade sin teori. Idag är den s.k. laryngalteorin en essentiell del av jämförande indo­europeisk språkforskning, även om det fortfarande råder viss oenighet om hur den ska beskrivas. Dessa laryngala ljud har lämnat få spår i svenskan och de övriga germanska språken. I vissa fall har de dock vokaliserats, t.ex. i ordet fader för vilket man i urspråket rekonstruerar formen *ph2tḗr, där siffran två markerar att det rör sig om det andra av de tre antagna laryngalljuden och asterisken markerar att ordformen är rekonstruerad.

Saussures rykte som språkvetenskapligt geni lever kvar och detta arbete, såväl som andra av hans hand, utgör viktiga delar av det studenter i språkvetenskap får lära sig än i dag.

Saussures slutledning är inte bara spektakulär på grund av sin sinnrikhet och hans unga ålder när han gjorde den. Inom den jämförande språkforskningen hade man dittills metodologiskt huvudsakligen arbetat med att göra jämförelser mellan olika språk för att rekonstruera urspråket. Saussure å andra hand utförde sin rekonstruktion genom jämförelser inom ett och samma språk, något vi idag kallar intern rekonstruktion och som fortfarande har en modern prägel. Saussure gick tyvärr bort innan man gjorde upptäckten som styrkte hans teori. Hans rykte som språkvetenskapligt geni lever emellertid kvar och detta arbete, såväl som andra av hans hand, utgör viktiga delar av det studenter i språkvetenskap får lära sig än i dag.

Liknande inlägg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *