Litteraturen vill alltid att jag ska komma hem till den

Du kan inte låta skrivandet vänta, vi lever inte i hundra år.

Det var inte självklart att jag skulle skriva men det var ännu mindre självklart att jag skulle kunna göra någonting annat så… jag skrev. Ganska snart märke jag det som Marguerite Duras hade satt ord på i sin bok Att skriva: ”Att skriva var det enda som befolkade mitt liv och som gjorde det magiskt. Jag skrev”. Är du introvert och kommer från en småstad där samma ansikten alltid korsar gatorna blir det lätt så att litteraturen får utgöra en slags kompensation för det umgänge du skulle kunna ha haft. I mitt skrivande kunde jag skapa platser jag ville vara på, befolkade med människor jag ville vara med.

Litteraturens och mitt förhållande är villkorslöst och litteraturen har aldrig lämnat mig i portuppgångar olyckligt förälskad. Litteraturen vill alltid att jag ska komma hem till den.

Jag tror på en talang när det gäller skrivandet. En inneboende rytm, en förmåga att se och en förmåga att främmandegöra. Men skrivandet måste också gödas. Att gå skrivarkurser innebär inte att du lär dig att skriva men du får tid och du får vara i ett skrivande rum och sammanhang. För några veckor sedan träffade jag en författare som sa allt det jag redan visste, ändå blev jag inspirerad. Du kan inte låta skrivandet vänta, vi lever inte i hundra år. Det är lätt att gå till frisören eller ringa ett telefonsamtal men vägen från sängen till skrivbordet är svår. Jag vet det där, ändå behöver jag någon som säger att skrivandet inte kan vänta. Du kan inte vänta ut skrivandet om du vill skriva.

Jag berättade en gång för min skrivkurslärare om skrivkrampen. Att när tid finns så läser jag hellre än skriver. Läsandet har alltid varit det primära, skrivandet har kommit i andra hand samtidigt som skrivandet och läsandet sitter tätt tillsammans. Det låter som att det finns en motsättning mellan skrivandet och läsandet för dig, sa hon. Nej, sa jag tveksamt. Det gör det inte. Det min lärare påpekade var ju sant, det finns en motsättning men det lät så märkligt att det skulle göra det. För att kunna skriva (bra) måste du läsa mycket, har jag alltid förespråkat. Jag tror att motsättningen ligger i att jag älskar litteratur, jag älskar berättelser och jag älskar fiktion men jag är rädd för att skriva. Tänker en vän eller en bekant på mig, tror jag att den tänker att jag skriver. Det är vad jag pratar om, skrivandet. Det är vad jag har gett uttryck för att jag vill göra, att det också är vad jag gör. (Det sista är inte sant. Jag skriver otroligt sällan.) Därför är jag också rädd. Jag är rädd för att göra det jag vill, det enda som jag riktigt behärskar, och misslyckas. Vad finns då kvar? Skrivandet finns alltid där nu, som en längtan eller ett mål. Ibland tänker jag att när skrivandet väl händer så försvinner det. När jag gick en skrivarskola kom en ung författare och berättade om sin nyutgivna debutroman för oss. Vi undrade vad hon kände när romanen, för första gången, låg i tryck i handen. Ingenting, blev svaret. Det kändes ingenting för nu var den ju klar. Och ingenting hade förändrats mer än att hon nu hade en bok i tryck.

 Jag tror på en talang när det gäller skrivandet. En inneboende rytm, en förmåga att se och en förmåga att främmandegöra. Men skrivandet måste också gödas

Men varur föddes min längtan att skriva? Hade jag inte känt det skrivande behovet om jag bott i en storstad där fler människor hade funnits i min omgivning som, som jag, gillade att läsa böcker? Det handlar även om identifikation, att identifiera sig medelst litteraturen. Det har ofta varit lättare att hitta människor att relatera till i litteraturen än i verkligheten. De har även varit lättare att umgås med. Litteraturens och mitt förhållande är villkorslöst och litteraturen har aldrig lämnat mig i portuppgångar olyckligt förälskad. Litteraturen vill alltid att jag ska komma hem till den.

”Jag måste sluta behandla min omgivning som vore den litteratur och jag måste sluta behandla litteraturen som vore den verklig” har Martina Lowden skrivit så träffsäkert i dagboksromanen Allt. Men jag undrar om det eftersträvansvärda verkligen är att isärhålla verklighet och litteratur. Jag önskar att vi oftare kunde söka svaret på vår samtids stora frågor i skönlitteraturen. Att se fiktionen som en verklighet i fiktionen. Eller som Divas mamma lär henne i Monika Fagerholms Diva: ”I den litteratur som är verkligt bra ska det finnas en koppling mellan det som är verkligt, det som verkar vara verkligt, drömmarna om det verkliga samt det påhittade.”

I jobbiga situationer rör sig i mitt huvud som ett mantra ”jag är Sylvia, jag är Sylvia, jag är Sylvia.” I mina sena tonår läste jag Sylvia Plaths dagböcker och IDENTIFIERADE MIG och FÖRSTOD MIG och KUNDE LEVA MED LÄNGTAN ATT SKRIVA men ändå inte skriva. Nu är hon den fasta punkten som jag återvänder till när jag behöver vägledning eller när jag är osäker och behöver sträcka på ryggen, då tänker jag att jag är Sylvia och allt går lite lättare.

Att behöva dela en text, ett utkast, som jag inte upplever som färdigt är det allra värsta.

Litteraturen har alltså alltid varit lätt att umgås med. Det svåra har då varit den som finns på den andra sidan av det jag skriver, eller det som jag läser. Det kan vara jobbigt att föreställa sig att någon annan läser min favoritbok, att någon förstår sig själv genom den som jag förstod mig. Att den upplevelsen inte bara är min. Samtidigt som jag vill att alla ska uppskatta och läsa om Monika Fagerholms Diva såsom jag gjort så mycket gånger. Jag vill att den andra läsaren och jag ska nicka och humma i samförstånd över hur fantastisk den är. Jag vill inte att mina referenser till min favoritlitteratur ska falla platt till marken.

Samma ambivalens kring läsaren möter jag när det gäller mina egna texter. Samtidigt som jag vill sprida dem utanför mitt fönster och tapetsera internet med mina texter så vill jag värna och vårda. Att behöva dela en text, ett utkast, som jag inte upplever som färdigt är det allra värsta. Ändå blir aldrig en text klar. En text går att skriva om i en evighet och i en evighet till. Dessutom måste jag ha responsen som läsare kan ge till mina texter. Inför min text blir jag blind och jag kan inte avgöra om den är bra eller om den är dålig. I texten ”Det roligas natur” av David Foster Wallace beskriver han skrivandet genom en metafor av Dan DeLillo. Metaforen går ut på att skrivandet är ett slags vanskapt missbildat spädbarn som ständigt kravlar i författarens närvaro och kräver hennes fulla uppmärksamhet. Wallace menar att metaforen fångar den avsky och på samma gång den kärlek som författaren känner inför det hon skriver på. Jag står alltid ambivalent inför mina texter och är oförmögen till att avgöra vad som är bra eller dåligt. Jag kan ha en stark känsla: avsky eller kärlek. Men jag har svårt att se på texten objektivt och förstå hur jag skulle kunna göra den bättre. Därför är mitt skrivande beroende av andra personer som kan läsa eller tycka. Mitt skrivande känns nästintill onödigt eller meningslöst om jag inte kommer få någon respons på det.

Att ge respons hjälper mitt skrivande lika mycket som det gör att jag får respons på mina egna texter. I en text som jag inte har skapat själv är det lättare att se vad som är bra och vad som inte fungerar. Dessutom får jag, när jag ger respons, sätta ord på det jag upplever i texten och förmedla det till textens författare. Det kräver mycket eftertanke och respekt. Det är främst i skolsammanhang som jag har gett textrespons men när en vän från en skrivarkurs vi inte längre gick frågade om jag ville lämna respons på hans text kändes det hedrande. Det kändes hedrande just för att textrespons är en så viktigt del i mitt eget skrivande.

Vi vill utforska, vi vill lära, vi vill känna, vi vill få tiden att gå, vi bara måste, vi vill identifiera oss, vi vill vidga världen, vi vill vara med i ett samtal, vi vill trösta eller bli tröstade, vi vill upplösas i en text, vi vill skapa andras världar och vi vill skapa våra egna världar.

Litteraturen har för mig alltid varit personlig. En anledning till att jag började ägna mig åt litteratur är troligen att den gick att läsas och den gick att skrivas ensam. Det krävdes inga lagkamrater, inga klasskompisar, inga tränare, inte ens låtsaskompisar. (Vikten av att ha uppmärksamma responsläsare var ingenting som jag hade upptäckt när jag var nio år gammal.) Så när jag vill skriva om det skönlitterära skrivandet som en allmänmänsklig företeelse kan jag bara utgå ifrån mitt egna skönlitterära skrivande, och andras (skönlitterära) skriv som jag har tillägnat mig.

I sina dagböcker från 1939-1944 skriver författaren Anaïs Nin: ”Böcker skapade min värld. Hur ska jag kunna skapa världar utan dem? Utan dem är min värld liten och tyst. Instängd. Avlägsen.” Jag tror att många såg min värld som just liten, tyst, instängd när jag var yngre och bara ville läsa alla kvällar och alla helger. Men min värld var ju större än någon annans. ”Genom litteraturen får man pröva olika möjligheter. Jag tänker att kön, tid och kronologi upphör i litteraturen. Du läser en bok och får vara i ett jag som har ett annat kön eller annat liv än det du själv har. Där finns en stor frihet” svarar författaren Sara Stridsberg i en intervju på frågan om varför man ska läsa. Stridsbergs svar poängterar varför litteraturen behövs i det samhälleliga rummet och samtalet. Kanske är det främst i litteraturen som vi får möjligheten att vara i ett jag som inte är vi och där vi får känna empati med ett jag som inte har samma erfarenheter som vi.

Jag tror många gånger att anledningarna till att vi skriver är de samma som att vi läser. Vi vill utforska, vi vill lära, vi vill känna, vi vill få tiden att gå, vi bara måste, vi vill identifiera oss, vi vill vidga världen, vi vill vara med i ett samtal, vi vill trösta eller bli tröstade, vi vill upplösas i en text, vi vill skapa andras världar och vi vill skapa våra egna världar.

Men jag tror att vi alla som är skrivande har våra egna anledningar att skriva och jag tror att vi alla skriver för, eller till, olika personer. Den skönlitterära berättelsen är så viktig och jag vill tro att författare skriver den för att förändra någonting. Men jag tror att jag fortfarande skriver den för att jag själv ska få vara i en värld där jag egentligen inte är. Ändå skriver jag alltid om precis det som hänt mig, eller mina vänner. Det som någon har berättat för mig eller det som jag såg. Allting är verkligt men jag har slagit ihop två berättelser till en och vänt ut och in och upp och ned och överdrivit allt så mycket jag kunnat och sedan vänt tillbaka och tonat ned. Men allt det som jag skriver har hänt mig, eller jag har känt det. Det måste nog vara så för mig. Mitt skrivande och mitt läsande måste vara personligt. Sedan vill jag gärna hoppas att någon annan kan känna och veta och förstå. Sedan vill jag gärna hoppas att det som jag försöker råda bot på hos mig själv medelst mitt skrivande kan råda bot på samma sak hos någon annan.

Det största hindret i mitt skrivande är ändå rädslan. Rädslan för att det ska bli fel, att jag ska misslyckas, att det jag skriver ska bli dåligt.

Det största hindret i mitt skrivande är ändå rädslan. Rädslan för att det ska bli fel, att jag ska misslyckas, att det jag skriver ska bli dåligt. Man kan säga att jag träder in i en återvändsgränd. Jag kan inte bedöma om en text är bra eller dålig, allra minst kan jag göra det på en text som jag själv har skrivit. För att lära mig eller tröstas söker jag svaren i skönlitteraturen och vänder mig återigen till Divas mamma:

”Om man säger att litteraturen är bra eller dålig utgående bara från om den liknar det den föreställer så tänker man bara på de två första faktorerna som min mamma just har nämnt [det som är verkligt, det som verkar vara verkligt] att grundlägger konstens alldeles speciella sätt att påverka oss och våra liv. Konsten är att bygga världar, att tänka sig. Det som är så fantastiskt är att det man tänker kan bli sant om man lyckas med att förmedla det.”

Konsten är att bygga världar, att tänka sig. Om jag ser på mitt skrivande så blir det enklare. Det var ju där som mitt skrivande började: bygga världar som jag kunde leva i. Så handlar det också om att förmedla mina världar till någon annan. Det skönlitterära skrivandet är en slags långsam envägskommunikation, åtminstone det färdiga resultatet. Men i processen av skrivandet kan jag igen nämna vikten av responssamtal. Där talas det inte om bra eller dåligt men man kan tala om hur jag lyckas att förmedla mina världar. Förstår läsaren vad jag menar, tolkas berättelsen på ett annat sätt än vad jag hade tänkt mig. Det gör den ofta, ibland är det viktigt men ibland är det oviktigt.

Jag önskar att jag kunde se på mitt skönlitterära skrivande som ett arbete med arbetstider och arbetsplats. När jag hittar på ursäkter till varför jag inte skriver oftare än jag gör brukar jag naivt tänka att hade jag bara haft ett kontor så hade jag skrivit. Det är inspirerande att höra om andras skrivmetoder och skrivprocesser. I texten ”Att skriva fackprosa – en arbetsbeskrivning” redogör litteraturvetaren Nina Björk för hur hon skrev sin senaste bok. Jag kan bli avundsjuk på hur hon skriver ned tankar i en anteckningsbok inför sitt projekt för sådant har jag sällan gjort. ”Jag läser på dagarna, och på kvällarna, när min hjärna är slö, så skriver jag på datorn av det jag har strukit för” skriver Björk. En så konkret redogörelse kan inspirera mig, att även Nina Björks hjärna kan vara slö hjälper mig. Jag är strukturerad och skulle ha svårt att skriva ”när jag känner för det” eller ”när andan faller på”. Jag måste planera mina dagar och mina förehavanden. Liksom Björks, är också min hjärna i sin bästa form på dagarna, gärna förmiddagar, men helst morgnar. Därför har jag förlagt mitt skrivande (när det väl händer) till morgnar klockan åtta när ett café i stan, med uttag till datorn och wifi, öppnar. Jag har den turen att personen som jag är ihop med gärna sover till elva medan jag gärna stiger upp innan morgonsändningarna på radion börjat. Det gör att även när jag inte orkar ta mig ner på stan får jag ro att skriva på morgonen.

Egentligen tror jag att allt det här bara är påhitt eller undanflykter. Jag skulle vara helt kapabel till att skriva på kvällarna, i sängen, utan internet, utan kaffe men de här vanorna ställer in min hjärna på skrivtid. Mina skrivvanor känns än mer fåniga och konstruerade när jag läser en intervju med Märta Tikkanen om under vilka omständigheter hennes böcker har kommit till: ”Bli avbruten, tappa tråden och börja om. Försöka koncentrera sig i larmet. Läsa sagor och laga mat. Ta till nätterna. Sitta i röda soffan och råskriva för hand. Lägga skumgummi under skrivmaskinen för att inte väcka dem som sov.”

När jag ska skriva om skrivande blir det så här. Jag, jag, mig, mig och mitt, mitt. Referenser till mina favoritförfattare och så jag, mig och mitt igen. Jag kan inte behandla skrivandet på ett annat sätt.

 

 

Liknande inlägg