Kanske svarar någon – Om författargeniets död och det kollektiva tänkandet

Nedmonteringen av den här bilden – den om författaren som det ensamma geniet – är något jag är mycket tacksam för att Kreativ svenska bidragit till hos mig. Kanske är det den enskilt viktigaste lärdomen som jag tar med därifrån eftersom den öppnar upp för skrivande.

 

skrivkramp”Från början, när man ger sig i kast med att försöka skriva skönlitteratur, handlar hela projektet om att ha roligt. Man förväntar sig inte att någon annan ska läsa det. Man skriver nästan enbart för sitt eget nöjes skull. /…/ Och det funkar – och det är kolossalt roligt.” Så skriver David Foster Wallace i Det roligas natur – och jag har faktiskt ingen aning om vad han menar.

För mig har aldrig skrivandet förknippats med ordet roligt. Jag tycker inte, och har aldrig tyckt, att det är roligt att skriva. Ord som jag oftare kommer att tänka på i samband med skrivande är ångest, frustration och tvivel. Känslomässiga tillstånd som jag snarare  associerar till skrivande än att ha roligt är att kämpa, att slita, att grämas. Ändå kan jag inte göra annat än att erkänna: jag älskar skrivandet – för vad det gör med mig. Skrivandet  tvingar mig att undersöka inte bara mig själv utan också min omvärld på ett sätt som jag annars aldrig gör, det tvingar mig till ett uppmärksamt studium, till en noggrann iakttagelse. Lösryckta reflektioner och associationer blir till en världsbild i mötet mellan penna och papper – eller mellan fingrar och tangentbord, som det ofta också är. För mig handlar skrivandet främst om en utmaning, och den tillfredsställelse det skänker mig kan inte beskrivas i termer av rolighet. Snarare får den mig att tänka på en bergsvandring jag företog mig nyligen. Efter fem nätter i ett fuktigt tält och sex dagar av varm, lång och mödosam vandring längs smala, steniga stigar blickade jag äntligen ut över världen nedanför mig från toppen av ett berg. Den känslan är endorfiner och eufori, ja – lycka. Det är tillfredsställelsen  i att ha tagit sig an en utmaning, åstadkommit något, på ett eller annat sätt ha klarat det, som lockar. Nina Björk uttrycker sig såhär i Att skriva fackprosa – en arbetsbeskrivning: ”När formuleringar blir lyckade, eller som i alla fall jag tycker blir lyckade /…/ då är jag lycklig. Helt lycklig. Jag känner mig som en upptäcktsresande”, och jag kan inte göra annat än att hålla med henne. Men den känslan, den lyckan, kommer alltid då formuleringen är gjord, då jag redan står på toppen av berget och tittar ut över stora skogar (eller slätter, dalar, sjöar) – under den hårda vägen dit vet jag knappt vad ”roligt” och ”lycka” betyder.

Känslomässiga tillstånd som jag snarare  associerar till skrivande än att ha roligt är att kämpa, att slita, att grämas. Ändå kan jag inte göra annat än att erkänna: jag älskar skrivandet – för vad det gör med mig.

Även om den personliga tillfredsställelsen är densamma, finns givetvis en viss diskrepans i den liknelsen; jag tvivlar aldrig på att jag klarat utmaningen då jag når bergets topp, ofta på att jag levererat då jag måste överlämna det jag skrivit till någon annan. Här har Kreativ svenska, en kurs i skönlitterärt skrivande vid Uppsala universitet, gett nya perspektiv. I en essä för Uppsala Nya Tidning skriver Alva Dahl (för övrigt kursledare) om hur vi tycker om att tänka på författaren som det oberoende och ensamma geniet, samtidigt som det är svårt  att förneka att texter alltid blir till i dialog mellan författare och de som omger dem. ”Föreställningen att våra tankar och texter blir till i samspel, och kanske till och med blir som bäst när vi bejakar detta samspel, är inte bara mer realistisk utan kan också  vara vacker”, skriver Dahl. En viktig del av kursen Kreativ svenska är de responsgrupper, där kursdeltagarna samtalar om sina respektive texter, som upprättats. Jag har lagt märke till att ju längre kursen fortgått, desto lättare har jag haft att lämna ifrån mig mina texter. Till del handlar det kanske om vana, men jag tror också att det har att göra med det avmystifierande av skrivandet och av författaren som kursen och responsgrupperna erbjuder. I det kollektiva arbetet med texterna får det vackra i tanken på skrivandet som ett samspel, precis som Dahl ger uttryck för, ta plats. Samtidigt kan kravet på att producera fullkomliga texter som ensam skribent – och svårigheten i att överlämna sina alster till andra som följer därav – släppas.

Jag har lagt märke till att ju längre kursen Kreativ svenska fortgått, desto lättare har jag haft att lämna ifrån mig mina texter.  I det kollektiva arbetet med texterna får det vackra i tanken på skrivandet som ett samspel ta plats.

Att få delta i responssamtal kring mina texter har onekligen gjort just de texter som vi diskuterat bättre – ord har bytts ut, sammanhang har förtydligats och bildspråk har förfinats – men jag undrar om det inte i själva verket är att ge respons som främst har utvecklat mitt skrivande sedan kursens början. Att med hjälp av texttriangeln – ett verktyg för att undersöka och ge respons på en texts olika nivåer – grundligt sätta mig in i andras texter för att på ett konstruktivt sätt kunna hjälpa en annan skribent framåt, har gjort mig till en mer uppmärksam och kritisk läsare. Detta gäller inte bara andras alster, utan också mina egna – att ge respons har lärt mig se mina texters styrkor och svagheter och på så vis gjort mig till en bättre skribent.

Att ge respons har lärt mig se mina texters styrkor och svagheter och på så vis gjort mig till en bättre skribent.

En annan insikt som kursen bjudit mig uppmärksammar Olga Dysthe m.fl. i Skriva för att lära. Där introduceras en distinktion mellan två typer att skrivande – tankeskrivande och presentationsskrivande. Dysthe uttrycker skillnaden såhär: ”Det första är ett informellt, utforskande skrivande med det primära syftet att få fram idéer och komma vidare i tänkandet kring ett visst tema, medan det andra är ett skrivande som syftar till att kommunicera och presentera ett material för en läsare.” Skriva för att lära är visserligen tänkt att vara en hjälp för den akademiska skribenten, men där finns många intressanta diskussioner kring skrivarprocesser  som  också  skönlitterära  författare  kan  dra  lärdom  av.  Att  skilja mellan tankeskrivande och presentationsskrivande är något jag själv haft stor nytta av – distinktionen var faktiskt något av en uppenbarelse för mig. Jag har alltid haft svårt att inleda mitt skrivande. Tankar och idéer fyller mitt medvetande, men på pappret blir de ointressanta, platta, och jag blir snabbt avskräckt – rädd för att jag kanske inte alls kan skriva, när det kommer till kritan. Att göra skillnad på tankeskrivarfasen och presentationsskrivarfasen i  min skrivprocess har gett mig chansen att låta mina idéer framträda fullt ut, förr falnade de ofta i startgroparna med tvivel kring ordval, meningsbyggnad och struktur. Med distinktionen i åtanke kan jag nu påminna mig om att det jag skriver bara är ett första steg, anteckningar över mina tankar, ett råmaterial som ska utvecklas till texten med alla de där nyanserna och nivåerna som jag föreställer mig.

Att  skilja mellan tankeskrivande och presentationsskrivande är något jag själv haft stor nytta av – distinktionen var faktiskt något av en uppenbarelse för mig.

I tankeskrivandet finns inte bara tips till författare som lätt fastnar i startgroparna utan också ett frö till reflektion kring skrivandets natur. Termen består som bekant av en sammansättning av två ord (tanke, skrivande) och för mig är dessa oupplösligt förenade med varandra. Det är trots allt inte bara tillfredsställelsen i att ha klarat en utmaning som driver mig till att skriva – i sådana fall torde vilken utmaning som helst duga. Vissa språkfilosofer menar att det krävs ett språk för att tänka – att det är genom att använda språket som vi tänker – och vad är skrivandet om inte en förlängning av språket? I sådana fall ligger idén att skrivandet är ett sätt att tänka nära till hands och i den är jag också övertygad om att en del av dragningskraften som skrivandet utövar på mig ligger – att tänka och genom tanken, att förstå. Att gå från ett vagt tillstånd av något inre slag till en klar och tydlig yttre formulering. Jag känner igen mig i Elisabeth Rynells ord från Skrivandet sinne: ”Jag tänker inte först och skriver sen, jag tänker genom att skriva. Jag går in i språket som i en skog och stigarna tar mig till rum och platser jag aldrig kunnat föreställa mig.” I den skrivande stunden, precis då jag försöker formulera mig i fysiska ord, meningar, stycken, kan det hända att jag ger  upphov till något som jag inte riktigt själv tycker mig veta, men som jag, så fort jag formulerat det, inser stämmer. I Om konsten att läsa och skriva skriver Olof Lagercrantz att vi, då vi läser och litteraturen är som bäst, tycker att vi plötsligt minns något viktigt som vi vetat men glömt. Kanske är det också så med skrivandet – när det är som allra bäst låter det oss uttrycka sådant som vi på något plan redan vet, men ännu inte upptäckt.

Vissa språkfilosofer menar att det krävs ett språk för att tänka – att det är genom att använda språket som vi tänker – och vad är skrivandet om inte en förlängning av språket?

skrivkramp cc

Då det skönlitterära skrivandet, eller skrivandet överhuvudtaget, tas från ett individuellt plan till en mer allmänmänsklig nivå tycks mig idén att vi skriver endast för att tänka och förstå svårare att hålla fast vid, även om jag själv gärna hävdar att det är därför jag skriver. Om vi skriver för att tänka, för att förstå, varför vill vi då att andra ska läsa oss?

Att skrivandet skulle vara ett slags dialog känns intuitivt. Dysthe igen:

”När du läser går du in i en inre dialog med författare som kan ha levt för länge sedan och i ett annat land, eller så kan de vara samtida och rent av vara lärare på din institution. Det är likadant när du skriver och refererar till det som andra tidigare har skrivit i ämnet. /…/ Som skribent befinner du dig alltså mitt i en konversation eller kontinuerlig dialog som sträcker sig både bakåt och framåt i tiden, som den ryske litteratur och språkfilosofen Mikhail Bakhtin uttryckte det.”

Samma resonemang kan föras i förhållande till skönlitteraturen. I det litterära samtalet tillåts människor att interagera och tala med personer som de aldrig träffat och kanske aldrig skulle ha möjlighet att samtala med annars. Som dialog kan skönlitteraturen låta oss dra lärdom av andra människors misstag och framgångar – den kan helt enkelt hjälpa oss att förstå varandra bättre och ge oss ett liv rikare på upplevelser, känslor och idéer. En utveckling av idén att vi skriver för att tänka och förstå, skulle alltså kunna vara att vi också skriver för att bli förstådda. Vid närmare eftertanke är det kanske det all skönlitteratur – läst som skriven – i grund och botten handlar om. Att dela med sig av tankar, idéer, upplevelser, känslor, stämningar, miljöer – att få andra att förstå det man vill berätta, att samtala och lära.

En utveckling av idén att vi skriver för att tänka och förstå, skulle alltså kunna vara att vi också skriver för att bli förstådda.

Lagercrantz skulle kanske anklaga mig för att romantisera: ”Vad driver författaren till skrivbordet? Ära och pengar? Naturligtvis! Författeri är ett yrke bland andra. Man bör streta mot sentimentaliseringar”, skriver han.

En annan tanke återknyter till resonemanget om skrivande som tänkande. Kanske är publikationer – utgivet skrivande, delat skrivande – det sätt på vilket människan som kollektiv tänker. I det litterära samtalet minns vi, där funderar, hoppas, njuter, sörjer, ångrar, förfäras vi tillsammans. Där bearbetar vi våra gemensamma trauman och segrar, där mejslar vi ut vad vi som samhälle tycker är rätt och fel. Långsamt och med många olika och motstridiga röster, precis som vi i det individuella tänkandet ofta dras mellan olika ståndpunkter, formar vi i det litterära samtalet våra gemensamma värderingar och åsikter, vår gemensamma världsbild.

Om man ser på skrivandet som ett kollektivt tänkande följer naturligt att litteraturen inte bara kan ses som en reflektion av vårt samhälle, utan också måste förstås som en medskapande agent, en performativ kraft som kan öppna upp för ifrågasättande av de rådande tankesystemen och för förändring. Detta är också det som begreppet ”diskurs” ger uttryck för inom den postmodernistiska strömningen. Diskurser är sätt att tala på, det är de språkliga sammanhang inom vilka ord ges en särskild betydelse. Michel Foucault, fransk filosof och idéhistoriker,  menar  att  den  rådande  diskursen  i  ett  samhälle  bestämmer  våra    sociala medvetanden – de formar vår syn på världen och oss själva. Vilken diskurs som dominerar bestäms av de politiska maktförhållandena i samhället, där en dominerande grupp kan lyckas etablera sin diskurs och i och med det sin uppfattning av världen. Underordnade grupper kan dock undergräva, utmana och försöka slå hål på den rådande diskursen, de kan göra motstånd genom att etablera motdiskurser.

Skönlitteraturen kan vara ett sätt att stöpa om, eller i alla fall försöka stöpa om, det sociala medvetandet.

I en kontext där skönlitteratur är medskapande och kan vara ett uttryck för diskursmotstånd blir det också lättare att se vad skönlitteraturen kan betyda i ett samhälle. Jag tycker att skönlitteraturen ofta har blivit orättvist beskylld för att inte vara något annat än förströelse och eskapism. Lagercrantz liknar viss läsning vid narkomani och förställer sig bokhandlare och bibliotekarier som tjänsteandar i väldiga förlustelselokaler. ”De skyndar mellan hyllor och bord med Balzacs morfin, Hamsuns kokain och Klas Östergrens konjak. Snart sänker sig en djup sömn över lokalen och drömmarna växer som japanska pappersblommor”, skriver han. Visst kan skönlitteraturen vara eskapism och förströelse, och däri – i dessa växande japanska pappersblomsdrömmar – tycker jag inte att det bör ligga någon skam. Men om skönlitteraturen förstås som en medskapande agent och skrivandet som ett kollektivt tänkande är det lätt att se hur läsning och skrivande av skönlitteratur också kan vara något annat – en subversiv handling, ett sätt att göra motstånd mot den rådande diskursen och de normer som finns däri bland annat genom att låta karaktärer med preferenser, tankar, politiska åsikter, beteenden, hudfärg, kroppsform och läggning utanför den rådande normen ta plats och kliva in i det kollektiva samtalet, i den kollektiva tankeprocessen. Skönlitteraturen kan vara ett sätt att stöpa om, eller i alla fall försöka stöpa om, det sociala medvetandet.

Precis som skönlitteraturens värde ibland ifrågasätts, om än kanske mer sällan nu för tiden, utsätts då och då skrivarkurserna också för kritik. De anklagas för att skapa strömlinjeformade författare och texter. Att skriva enastående litteratur, säger man, är inget som kan läras ut – för det krävs talang och en egen, unik röst. Här tycker jag än en gång mig höra den där föreställningen som Dahl skriver om, den om författaren som det ensamma geniet, eka. Visserligen är det svårt att förneka att risken finns, men på samma sätt finns den inom alla andra konstnärliga utbildningar, varför skulle risken vara särskilt överhängande när det kommer just till skrivande?

Om skönlitteraturen förstås som en medskapande agent och skrivandet som ett kollektivt tänkande är det lätt att se hur läsning och skrivande av skönlitteratur också kan vara något annat – en subversiv handling, ett sätt att göra motstånd mot den rådande diskursen och de normer som finns däri.

Nedmonteringen av den här bilden – den om författaren som det ensamma geniet – är något jag är mycket tacksam för att Kreativ svenska bidragit till hos mig. Kanske är det den enskilt viktigaste lärdomen som jag tar med därifrån eftersom den öppnar upp för skrivande. Givetvis kommer jag att ha stor nytta av de berättartekniska grepp vi studerat med allt vad det innebär, det har jag faktiskt redan haft, men att överge den föreställning som Dahl kritiserar är en sann befrielse för alla som skriver. Istället för att bli avskräckt vid tanken på att jag ensam måste leverera perfekta texter, att varje ord jag skriver måste vara meningsfullt och unikt och att mina texter till hundra procent måste vara alster av mina egna tankar, kan jag nu se skrivandets nödvändigt kollektiva aspekt, det samarbete och den dialog som det ofta kräver och i sig själv faktiskt är. Jag kan nu lämna ifrån mig mina texter utan nervositet och ångest, eller i alla fall med lite mindre nervositet och ångest. Dels eftersom jag vet att  det innebär en utveckling – ett steg mot bättre skrivande – och dels eftersom jag kan se att mina texter trots allt bara är en enda tanke i det kollektiva medvetandet, ett inlägg i ett evighetslångt samtal som vi tillsammans konstruerar. Om jag har tur rör jag kanske någon med min tanke. Kanske reagerar någon på ett ord jag använt, en formulering jag lagt ned stor omsorg på eller en historia jag berättat. Kanske bemödar sig någon rent av med att ge mitt inlägg ett svar. Att den möjligheten finns, det är svindlande, och kanske är det därför jag vill skriva och skriver när allt kommer omkring – för att det är så otroligt spännande att se vad som blir av mina tankar när jag delat dem med andra.

Liknande inlägg

Kommentera