Språkspalt: Kanske, kanske inte

Helt plötsligt framstår kanske som en satsadverbiell rebell

Jag inte kommer hem sent. Den meningen ger snabbt en reaktion från de flesta som talar och skriver ärans och hjältarnas språk. ”Så säger man inte på svenska!” hävdar någon. ”Predikatet ska alltid stå på plats två i en svensk huvudsats!” säger en annan. Men många av oss svensktalare säger: Jag kanske kommer hem sent utan att någon höjer på ögonbrynen, i alla fall inte åt vår meningsbyggnad.

Det där är ju talspråk, kanske någon säger. Är det? När undertecknad just hade redigerat sitt senaste skriftalster och flyttat alla vilsekomna kanske till sina rätta platser, då dyker konstruktionen lömskt upp i en undertext på TV. Sedan börjar jag se den överallt: i titeln på Kents låt ”Det kanske kommer en förändring”, i tidningsartiklar, hos Radiotjänst, på Domstolsverkets sida lagrummet.se, samt i Gunnel Vallquists utmärkta översättning av På spaning efter den tid som flytt. Ofta knuffar sig till och med kanske fram och placerar sig först: Kanske kommer jag hem sent. Helt plötsligt framstår kanske som en satsadverbiell rebell som springer och ställer sig var den behagar i satsen. Rättning i ledet, kanske! vill man ropa.

Placeringen är alltså fullt korrekt, grammatiskt, vill säga.

Vad säger expertisen? Vi är tydligen fler som har kanske-funderingar. Nyligen ställdes en läsarfråga om kanske i ”Fråga om språket” på dn.se. Språkforskaren Maria Bylin ger klara besked under rubriken ”Kanske en joker för ordföljden”. Kanske har sitt ursprung i verben kan och ske. Därför har ordet behållit ”sin förmåga att stå på det finita verbets plats”, skriver hon. Placeringen är alltså fullt korrekt, grammatiskt, vill säga. Men hur är det med stilen? Vår svårförklarade känsla för språklig stil är benägen att ge invändningen om talspråk rätt. Det ”känns” mer som talspråk att sätta kanske före det finita verbet, eller till och med först i satsen.

Talspråk kan ha en stilistisk fördel gentemot skriftspråk. En ledigare stil gör meddelandets innehåll mer informellt, och mindre hotfullt. Det är möjligen tanken bakom exemplet från Radiotjänsts webbsida om avgifter: ”Du kanske inte tittar på tv? Du ska ändå betala.” Här dyker för övrigt en annan egenhet upp. Kanske kan övertala andra satsadverbial som inte att följa med till det finita verbets plats.

Vart är då kanske på väg? Om vi utgår från Bylins svar ser det ut som om ordet kommer att få behålla sina gamla finita vanor utan att behöva ta det verbala ansvaret i satsen. Konstruktionen används och verkar inte orsaka några allvarligare kommunikationsproblem. Det är inte heller otänkbart, rent logiskt, att placera andra ensamma satsadverbial på samma sätt. Jag inte kommer hem sent ger egentligen samma information som Jag kommer inte hem sent. Det kan dessutom vara praktiskt att få negationen så tidigt som möjligt i meningen.

Än så länge säger vår språkkänsla nej till sådant, men det kan ändras med tiden och med influenser från andra språk. Ett språks utveckling handlar som bekant mycket om tillvänjning. Reagerade till exempel du, språkintresserade läsare, på placeringen av kanske i andra stycket ovan?

Liknande inlägg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *