Språkhistorien och forntidens präster
Simon Karlin Björk med nästa generations runforskare.
I slutet av september arrangerar Olof Sundqvist (professor i religionshistoria vid Stockholms universitet) och jag ett heldagssymposium med titeln ”Kultledare i fornnordisk religion”. För detta har vi erhållit finansiellt stöd från Kungliga Gustav Adolfs Akademien.
Bakgrunden till detta initiativ är flerfaldig, men en av de huvudsakliga orsakerna är att vi vill ta upp en fråga i vilken språkhistoriker och religionshistoriker under lång tid ofta har varit av olika åsikt. Frågan rör i stort huruvida det inom det fornnordiska religionsutövandet fanns religiösa specialister. Vi har valt att kalla dem kultledare men man kan även, med mer vardaglig terminologi, kalla dem präster. Den huvudsakliga tolkningslinjen inom religionshistorien har varit att det i regel var kungen eller hövdingen som förestod den offentliga kulten och bl.a. offrade till gudarna vid kultsammankomster, medan språkhistoriker genom att peka på spår i det språkliga källmaterialet har velat hävda att det måste ha funnits personer vars uppgift det har varit att agera kultledare och rituella specialister. Vissa språkhistoriker har till och med gått så långt som att hävda att det fanns ett hierarkiskt differentierat prästerskap.
Ett annat mål med symposiet är att främja det tvärvetenskapliga arbetet mellan de historiska disciplinerna. Språkhistorien kan t.ex. fungera som en viktig hjälpvetenskap för arkeologin och religionsvetenskapen.
Symposiet kommer att samla ett trettiotal nordiska forskare inom fälten språkhistoria, religionsvetenskap, arkeologi och historia. Åtta föredrag kommer att hållas, huvudsakligen av representanter inom fälten språkhistoria och religionsvetenskap. I dessa föredrag kommer att beröras allt från tolkningar av enskilda runinskrifter och fornnordiska personnamn till kultledare i andra forneuropeiska religioner och terminologi inom de indo-europeiska språken.
För att rätt kunna förstå och tolka källmaterial krävs inte sällan en väldigt god kännedom om äldre språkskeden och för många språkhistoriker, däribland mig själv, fungerar språkhistorien som en nyckel att brukas till att låsa upp kunskap om forntiden.
Det är inte konstigt om man undrar hur det kommer sig att språkhistoriker spelar en så viktig roll i den här diskussionen. Frågan kan ju snarast tyckas vara av religionshistorisk art. Man måste dock minnas att en stor del av det källmaterial vi har som berättar om forntidens samhälle är av språklig karaktär, t.ex. handskrifter, runinskrifter samt gamla ort- och personnamn. För att rätt kunna förstå och tolka dessa krävs inte sällan en väldigt god kännedom om äldre språkskeden och för många språkhistoriker, däribland mig själv, fungerar språkhistorien som en nyckel att brukas till att låsa upp kunskap om forntiden. En av mina lärare sade en gång till sina studenter att den moderna globaliseringen har lett till att man för att finna något riktigt annorlunda idag inte längre kan nöja sig med att resa geografiskt, man måste resa i tiden. Man bör givetvis ta detta uttalande med en nypa salt men det är sant att språkhistorien bjuder på häpnadsväckande resmål.
Symposiet kommer att samla ett trettiotal nordiska forskare inom fälten språkhistoria, religionsvetenskap, arkeologi och historia.
Ett av mina egna bidrag inom forskningen om de fornnordiska kultledarna har varit att genom att tolka ett personnamn på en dansk runsten (med signum DR 145) rekonstruera en gammal kultledarbeteckning. Namnet i fråga skrivs på stenen lutaris och står där i genitivform. I tolkningen föreslår jag att namnet hör samman med ordet lott och från början utgör en beteckning för en person som genom lottkastning uttydde gudarnas vilja, eller möjligen kunde förutspå framtiden. Att lottkastning var en förekommande praktik under vikingatiden vet vi genom andra källor och man finner paralleller till den föreslagna ordbildningen i fornengelskan och forntyskan. På moderna svenska skulle ordet lyda lottare.
I föredragen kommer att beröras allt från tolkningar av enskilda runinskrifter och fornnordiska personnamn till kultledare i andra forneuropeiska religioner och terminologi inom de indo-europeiska språken.
Ett annat mål med symposiet är att främja det tvärvetenskapliga arbetet mellan de historiska disciplinerna. Språkhistorien kan t.ex. fungera som en viktig hjälpvetenskap för arkeologin och religionsvetenskapen, men samtidigt måste språkhistorikerns tolkningar förankras i de andra fältens vunna kunskap. Jag hoppas givetvis också att vi genom att mötas på ett och samma ställe ska kunna nå någon form av enighet i frågan om de fornnordiska kultledarna och i förlängningen ge allmänheten en bättre bild av det fornnordiska religionsutövandet.