I språkhistoriens anda

En läsare som är benägen att säga timma istället för timme kanske undrar om det finns någon typ av koppling här, och visst är det så

Har du någon gång undrat över sambandet mellan orden ande och anda? Både form och betydelse har en tydlig koppling. Och flotte och flotta, inte kan det vara en slump att dessa två flytande ting bara skiljer sig åt genom ändelsevokalerna e och a? Om våra huvuden förvirras av orden, är det hög tid att gå till språkhistorien.

Flotte Flotta

Flotta eller flotte?
Bild toppen: ”Invincible Armada” av English School, 16th century. Licensierad under Public domain via Wikimedia Commons
Bild botten: ”Raft-brixham-750pix”. Licensierad under Public domain via Wikimedia Commons

Ande och anda, flotte och flotta. Från början rör det sig faktiskt om samma ord. De två formerna kunde helt enkelt beteckna både den ena och andra företeelsen förr i tiden. En läsare som är benägen att säga timma istället för timme kanske undrar om det finns någon typ av koppling här, och visst är det så.

Det är något mystiskt med bokstäverna e och a i ordslut

Om vi börjar leta i – låt oss säga – texter från 1600-talet, kommer vi att hitta mängder av andra exempel som tyder på att det är något mystiskt med bokstäverna e och a i ordslut. Det kan stå skade där vi förväntat oss skada, och nacka där en nutidssvensk hade talat om en nacke. Och den fria viljen är väl något som en norsk eller dansk filosof lägger ner tankemöda på. I Sverige fokuserar vi uteslutande på den fria viljan.

Ett kasussystem i uppluckring

För att förstå denna variations ursprung behöver vi gå tillbaka till medeltiden. På den tiden fyllde de olika slutvokalerna i ande/anda, timme/timma och nacke/nacka samma funktion som orden jag och mig fyller idag. Till exempel hade Birger Jarl yttrat Tidsanden är som den är och Jag tror inte på den heliga andan, hur paradoxalt det än kan låta. Ande var alltså varianten som valdes om ordet skulle stå som satsens subjekt och anda om det rörde sig om ett objekt eller ett ord efter en preposition. Så förhöll det sig vilken betydelse det än handlade om. Detta system – att låta olika ordformer markera vilket satsled som avses – går under benämningen kasus. I mycket högre grad än idag var detta grammatiska system levande i medeltidens svenska.

Men under slutet av medeltiden hände något. Systemet började luckras upp, och det blev mer och mer ordföljden som visade vad som var subjekt och objekt i en svensk mening. Den så tydliga uppdelningen av –e och –a var inte längre nödvändig; människor förstod ändå vad som var ordets roll i sammanhanget. Detta löser dock inte hela frågan om ändelse-vokalernas framtid. Var det –e eller –a som skulle bli den rådande formen nu när båda inte behövdes? En ledtråd till svaret finns självfallet i dagens språkbruk. I vissa ord segrade –e, i andra –a, och hos ett fåtal uppstod separata former som kom att beteckna olika företeelser. Men vad var det egentligen som låg bakom allt detta?

När språket förändras betyder detta också att språket under en tid kommer att variera

Språkförändring

Vi har nu börjat söka svaret på frågor som är grundläggande för språkhistoriker. Hur går det till när språk förändras, och hur kommer det sig att en språklig konstruktion väljs framför en annan? Några entydiga svar på frågorna är givetvis svåra att finna, men en premiss kan vi tillåta oss att lyfta fram. När språket förändras betyder detta också att språket under en tid kommer att variera. På så sätt är det högst sannolikt att de här aktuella orden under en period förekommer med både –e och –a innan den ena formen vinner.

För att få ett grepp om hur utvecklingen i stort verkar ha sett ut för ord av typen timme/timma, kan vi studera de fyra cirklar som visas här nedanför. Cirklarna visar hur många gånger a respektive e är ändelsevokal i ord som nacke, skada, vilja och ande/anda från slutet av medeltiden till 1700-talet. Siffrorna kommer från ett examensarbete vid Uppsala universitet som jag genomförde vårterminen 2013.

Adrians cirklarI slutet av medeltiden verkar det som om nacka och skada är valet mer än tre gånger av fyra. Nacke och skade har betydligt mer blygsamma livsvillkor. När vi riktar blicken på cirkeln för 1500-talet har något hänt. Nacke och skade tycks ha ökat markant, även om a-formerna inte alls är förpassade till periferin. De har ju fortfarande ett procentuellt övertag. Under 1600-talet trycks e-formerna tillbaka, och den tidigare tendensen mot allt färre belägg på a är ett minne blott. 1700-talet – som är denna undersöknings slutpunkt – verkar tyda på att det är skada och nacka som ska bli vår tids bundsförvanter. Men så blev det ju bara till hälften!

Inte fri variation, men …

Vad tårtdiagrammen förbisett är att variationen mellan timme och timma, nacke och nacka, inte behöver vara helt fri. En språkhistoriker bör också beakta vad som styr valet av de två varianterna. På så sätt kanske det går att säga något om varför det blev nacke men skada. Dessutom kan det vara intressant att se om det som påverkar valet mellan e och a i början av förändringen också är det som fäller den avgörande domen. Det kan ju finnas någon annan faktor som uppstått under tiden, och som på så sätt kan förklara varför formen nacka är oss främmande idag.

I staplarna här nedan visas tre orsaker till att en skribent under till exempel 1500-talet – måhända Gustav Vasas kanslist – kan ha valt e framför a eller vice versa. De benämner vi kasus, genre och betydelse. Vad dessa står för kommer snart att framgå om läsaren har vänligheten att ge sig till tåls ett ögonblick.

Vad är det som påverkar variationen?På stapeldiagrammets vänstra sida syns siffror mellan 0 och 1 som har uppstått genom en statistisk analys. Ju närmre en stapel befinner sig siffran 1, desto viktigare är orsaken den betecknar under den aktuella tidsperioden. Ett högt tal för kasus men ett lågt för betydelse (i nästa stycke börjar förklaringen) betyder alltså att det är kasus och inte ordets betydelse som spelar roll för valet mellan a och e. När någon stapel saknas under en tidsperiod kan orsaken den skulle betecknat inte säga något om varför den tidens svenskar föredrog timme framför timma, eller vice versa.

Ju närmre vår tid vi kommer, desto mindre viktigt blir kasus för valet mellan timme och timma.

Kasus

Kasus syftar givetvis på den ursprungliga uppdelningen. Eftersom valet mellan a och e från början var helt beroende av vilken satsdel ordet stod i, vore det föga förvånande om detta har en viss inverkan även senare. Och mycket riktigt är det så. Ända in på 1700-talet är det troligare att en svensk väljer timme om det fungerar som subjekt i en mening. Men det är tydligt att detta förändras med tiden. Ju närmre vår tid vi kommer, desto mindre viktigt blir kasus för valet mellan timme och timma.

Genre

Med genre menas lite förenklat att olika texter kan skilja sig åt beroende på vilken stil som eftersträvas. Språket är ju annorlunda om vi jämför romaner och sms. Under 1500-talet börjar detta kunna säga något om varför man hittar formen skada framför skade, eller tvärtom. Det förhåller sig på så sätt, att genren tänkeböcker – en typ av rättegångsprotokoll som fördes i Sveriges städer under äldre tider – gärna har typen nacke. I texter av religiös eller skönlitterär karaktär skrivs det vanligen nacka.

Formen vilja hade blivit en social markör.

Så är det även under 1600-talet, men här måste man väga in geografiska aspekter för att förstå helheten. Tänkeböcker från städer i sydvästra delar av Sverige har vanligen vilje, medan man i stockholmska motsvarigheter finner vilja. Men i andra texter – som dagböcker och brev – är a övervägande i alla landsdelar. Och hur ska man förklara det? Jo, sådana texter skrevs nästan uteslutande av människor i högre samhällsklasser. Och även om de var födda i till exempel Västergötland präglades deras språk av den i Stockholm förankrade adeln. Formen vilja hade blivit en social markör.

Betydelse

Om vi idag studerar de slutgiltiga formerna framträder snart ett ganska tydligt mönster. Abstrakta ord har en tydlig tendens att sluta på –a, medan de flesta konkreta har antagit –e. Det heter skada, vilja och flotta, men nacke, bulle och flotte. Och skillnaden mellan abstrakta och konkreta ord är just vad orsaken betydelse tar fasta på. Under 1600-talet kan vi se tecken på en sådan uppdelning, och under 1700-talet är betydelse den tydligaste orsaken till varför man väljer –e eller –a. Men hur hänger detta ihop med att 1700-talet rent kvantitativt är a-formernas glansperiod? Jo, de abstrakta orden har nu alltid –a, medan de konkreta fortfarande varierar. Och ord som fortfarande varierar under denna period kommer i de flesta fall att sluta på –e. Trots att nacka och bulla var vanliga former ända in på 1800-talet.

Förhoppningsvis har vi nu blivit lite klokare på sambandet mellan flotte och flotta, ande och anda. Ordparen kan ses som en rest av språklig variation, där variationen gav möjlighet till att det uppstod två separata ord med skilda betydelser. Men timme och timma då? Vanligtvis handlar det ju här om två sätt att säga samma sak. Här har vi väl vår tids tydligaste vittne på våra förfäders obeslutsamhet när det kom till att bestämma ordform efter kasussystemets sönderfall. Det finns mycket som språket berättar.

Liknande inlägg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *