Bilbo, Dwalin, Balin, Kili – och forskarna

Confusticate and bebother these dwarves!

Maja Bäckvall, nybliven doktor i nordiska språk

Maja Bäckvall, nybliven doktor i nordiska språk

I början av Tolkiens roman The Hobbit får huvudpersonen Bilbo oinbjudet besök av en dvärg, som presenterar sig som Dwalin. Så snart den förvirrade Bilbo har hunnit bjuda honom på te kommer ännu en, som kallar sig Balin (och han föredrar öl). Dessa två följs sedan i rask följd av tre grupper dvärgar till, tills de till sist är tretton stycken som sitter och äter upp allt Bilbos fikabröd och mer därtill: förutom Dwalin och Balin heter de Kili, Fili, Dori, Ori, Nori, Oin, Gloin, Bifur, Bofur, Bombur och Thorin. Bilbo själv blir både förvirrad och frustrerad över denna anstormning av dvärgar som kommer och stör hans välordnade vardag, och han är inte ensam om att reagera så. Han har det faktiskt gemensamt med många forskare i fornisländsk filologi.

Namnen, liksom dvärgarnas förkärlek för flockbeteende, är hämtade ur den fornisländska dikten Völuspá.

Tolkien och dvärglistan i Völuspá

Dvärgarnas namn i The Hobbit är inte något Tolkien har gripit ur luften. Namnen, liksom dvärgarnas förkärlek för flockbeteende, är hämtade ur den fornisländska dikten Völuspá, där fem hela strofer enbart ägnas åt att räkna upp namn på dvärgar. Tolkien gjorde Bilbo en tjänst genom att bara välja ut tretton av dessa; i dikten är de över sextio stycken, så det kunde ha blivit trångt. Precis som dvärgarna kommer oväntat till Bilbos dörr är de något av en överraskning i Völuspá. Dikten handlar i grova drag om hur världen skapas enligt den nordiska mytologin, hur den är beskaffad och hur den till sist kommer att gå under för att sedan återuppstå. Det är mycket att avhandla på ett sextiotal strofer, och att använda fem av dessa till en lista på dvärgar kan tyckas något märkligt. Detta har stört filologer så mycket genom åren att man har velat bli av med dvärglistan. Den har kallats absurd, meningslös och överflödig; den är så konstig att den omöjligt kan ha ingått i Völuspá som man föreställer sig att den såg ut när den kom till i förkristen tid. Någon har lagt till dvärglistan senare. Det är helt uppenbart att den inte hör hemma i dikten. Denna inställning har medfört att listan i vissa utgåvor inte har tagits med, eller att den har återgivits i mindre stil med en fotnot som förklarar att man kan bortse från den.

Det är anmärkningsvärt att ingen av dem som har skrivit av Völuspá har tyckt att dvärglistan är så onödig som moderna forskare anser.

Dvärglistan i avskrifter från medeltiden

Till saken hör att vi inte vet hur Völuspá löd när den först komponerades. Dikten finns som tidigast bevarad i en handskrift från 1200-talet, när Island har varit kristet i över tvåhundra år. Dvärglistan finns såvitt jag vet i samtliga medeltida handskrifter där Völuspá återges i sin helhet eller citeras delvis. Medeltida skrivare hade inga problem med att ändra i de texter de skrev av för att skapa nya handskrifter, så det är anmärkningsvärt att ingen av dem som har skrivit av Völuspá har tyckt att dvärglistan är så onödig som moderna forskare anser.

Genom att avfärda delar av en dikt när vi ger ut den förvägrar vi den nutida publiken rätten att ta ställning själv.

Som jag (och många med mig) ser det finns det en arrogans i resonemanget att vi skulle veta bättre, och till och med ha bättre smak, än diktens publik på medeltiden. Genom att ta bort eller avfärda delar av en dikt när vi ger ut den förvägrar vi dessutom den nutida publiken rätten att ta ställning själv. Då är det bättre att erkänna att någonting som ser märkligt ut för oss inte verkar ha stört de människor vi forskar på och därifrån tänka vidare på hur det kan komma sig.

The Hobbit hade ju inte varit mycket till historia om Bilbo bara hade stängt dörren och druckit sitt eftermiddagste för sig själv.

Liknande inlägg

Kommentera